Tandpetare - vett och etikett

	Ange sökord Skicka sökformulär
	Web Etikettdoktorn.se

©Er Man AB. Mångfaldigandet av denna text, helt eller delvis, är enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av Er Man AB och Mats Danielsson

Att peta tänderna vid matbordet tillhör inte god ton
Det finns missuppfattningar om att man kan dölja tandpetaren bakom handen, vända sig om eller på annat sätt dölja rensandet men det är inte korrekt. All aktivitet vid matbordet i syfte att rensa munnen eller liknande är otrevligt och dålig stil. Behöver man rensa bort skräp mellan tänderna får man ursäkta sig och lämna bordet. 

Tandpetaren har funnits redan från perioden före den moderna människan. Skallar från neandertalare, liksom Homo sapiens, har visat tydliga tecken på att tänderna plockades med ett verktyg.

En tandpetare är en liten pinne av trä , plast , bambu , metall , ben eller annat ämne som används för att avlägsna organiskt material från tänderna, oftast efter en måltid.  En tandpetare har vanligtvis en eller två vassa kanter att infoga mellan tänderna. De kan också användas för att plocka upp små aptitretare (som ostkuber eller oliver ) eller som en cocktailpinne.

Tandpetaren är det äldsta instrumentet för tandrengöring. Tandpetare är välkända i alla kulturer. Innan tandborsten uppfanns, rengjordes tänderna med hårda och mjuka tandvårdsverktyg från skogen. Tandpetare av brons har hittats som gravgåvor i förhistoriska gravar i norra Italien och i östra Alperna. Det fanns ömtåliga, konstnärliga exempel, gjorda av silver från antiken, liksom från tandpetare av trä hos romarna. Under 1700-talet var tandpetare ett lyxobjekt som liknade smycken. De gjordes av ädlare metall och dekorerades med dyra stenar. Ofta de var konstnärligt stiliserade och emaljerade.

©Er Man AB. Mångfaldigandet av denna text, helt eller delvis, är enligt 
   lagen (1960:729) om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av Er Man AB
   och Mats Danielsson